Ett riktigt skitval, några funderingar

vissen_ros Det är bara att konstatera, Socialdemokraterna har gjort ett riktigt skitval nationellt. Hur man än vrider och vänder, så är det så. Det går att bena i detta om och om igen, men faktum kvarstår, siffrorna finns där för alltid. Många är vi som kommer att lägga pannorna i veck och fundera på varför det blev som det blev. Jag ska för egen del göra några noteringar nu och kanske bygga på senare när man pratat runt en del.

Kanske trodde vi, åtminstone inledningsvis, för mycket på seger. Jag ville själv aldrig riktigt tro på de vikande opinionsmätningarna, men var givetvis orolig. När vi låg som högst opinionsmässigt hade det en dämpande effekt på partiarbetet. Det märks också i en del arbetarekommuner som tappat oerhört mycket mark. Man ser det också på bristande partiinternt arbete, de ledande företrädarna finns tyvärr alltför ofta i kommunhuset och inte bland väljarna.

Socialdemokraterna ville tidigt formera ett regeringsalternativ och valde inledningsvis bara Miljöpartiet som partner. Efter en tid lyftes Vänsterpartiet in i gemenskapen, men först efter en ganska tuff intern diskussion inom Socialdemokraterna. Velandet kring det rödgröna gjorde att regeringsalternativet formades relativt sent och i flera frågor var vi inte fullt ut samsnackade. Risken finns nu för en demonisering av Vänsterpartiet som orsak till att det ”sket sig”. Att dra den slutsatsen tror jag dock är att göra det för enkelt för sig.

Alliansen har däremot lärt sig sin läxa från tidigare borgerliga regeringsperioder och tillämpat ”en för alla, alla för en”. Samtidigt har Moderaterna stadigt knaprat väljare från sina borgerliga vänner och står nu väldigt starka inom Alliansen. Kristdemokraterna är hårt trängda, men väldans lojala.

Så en enskildhet, jag tror det skedde något medialt när diskussionen om RUT-avdraget gick som hetast. De rödgröna tappade initiativet och trängdes in i ett hörn. RUT var inte en så stor fråga att vi skulle gett den så stort utrymme. Vi skulle försökt ta oss ur den diskussionen och återtagit initiativet. Att RUT-frågan blåstes upp var taktiskt smart av Alliansen och inte någon slump.

Det går heller inte att bortse från medias tilltagande politisering, där tidningar som DN, Expressen och Corren agerat draglok åt Alliansen. Corren är sannolikt det allra tydligaste exemplet, med vinklad nyhetsvärdering, ledarkommentarer i anslutning till redaktionell text etc. Det har varit en oerhörd utmaning att formå att tränga igenom pappersmedias totala dominans. Två tidningar som klarat uppdraget mer balanserat är Svenska Dagbladet och Aftonbladet, båda tillhörande Schibstedkoncernen.

På vår plussida står en som jag upplevt god valorganisation, mängder av aktiva valarbetare, en hel del lokala framgångar så långt jag hunnit kolla och en enastående valspurt med en allt säkrare och statsmannamässig partiledare. Men visst, vi kommer att behöva diskutera resultatet, analysera det och vi måste ta ta ställning till behovet av förnyelse. För visst finns det en del problem att ta tag i i kära partiet, när man 54 år gammal alltför ofta får höra sig själv benämnas ”grabben”.

Det finns stora skillnader mellan blocken

Rodgron_logo_72dpi Att säga att det inte finns några skillnader mellan de politiska partierna är att reducera det engagemang som enskilda människor visar i sammhällsfrågor till ett intet. Där är ett synsätt som präglar konservativa ideal, där politikens inflytande ska reduceras till ett minimum (den så kallade nattväktarstaten).
 
Årets val är en vattendelare mellan olika sätt att se på människor. Ingen i det rödgröna laget missunnar någon att lyckas. Tvärtom har socialdemokraterna alltid velat göra det möjligt för alla att just lyckas, komma vidare, få starta om och få rätsida på livet. Men den rödgröna sidan vill absolut inte att den egna lyckan ska bekostas av andras olycka. I stället gäller att vi är starkare tillsammans och att alla har starka sidor som kan bidra till en god samhällsutveckling.

Motsatsen är Alliansens linje där de med minst resurser ska bekosta stora skattelättnader för redan välbärgade personer i högstatusområden. Kom inte och säg att det inte finns skillnader i de olika alternativen.

En tillräckligt hög skattenivå garanterar ett civiliserat samhälle där bördorna födelas över en livscykel. "Av var och en efter behov och åt var och en efter förmåga" är den grunden det rödgröna alternativet vilar på.

RÖSTA RÖDGRÖNT!!
Läs mer: www.rodgron.se

Min lycka ska inte bero på andras olycka

s_v_mp  

Ingen i det rödgröna laget missunnar någon att lyckas. Tvärtom har socialdemokraterna alltid velat göra det möjligt för alla att just lyckas, komma vidare, få starta om och få rätsida på livet. Men den rödgröna sidan vill absolut inte att den egna lyckan ska bekostas av andras olycka. I stället gäller att vi är starkare tillsammans och att alla har starka sidor som kan bidra till en god samhällsutveckling.

Skatten garanterar ett civiliserat samhälle där bördorna födelas över en livscykel. Av var och en efter behov och åt var och en efter förmåga.

Till sist, länken in till de tre rödgröna partierna: www.rodgron.se

Alla som drabbas av sjukdom ska ha rätt till trygghet

Skribent: Richard “Nicke” Bremer 

Jag kallar mig för socialist, noga räknat demokratisk socialist. Jag är stolt över det och trygg i min ideologi. Jag har en egen hemsnickrad definition av begreppet socialism. Jag brukar säga så här, att för mig är socialism att min lycka inte ska vara beroende av andras olycka. Jag har säkert inte levt upp till denna devis alla gånger, men jag försöker alltid tänka så och göra mitt bästa för att röra mig i den riktningen.

Alliansen har en annan devis som på något sätt måste vara styrande i de innersta rummen. Den lyder “min lycka hänger på din olycka”.  Tydligast visar det sig i att samtidigt som skatter sänks med ofantliga belopp för de allra förmögnaste, så får de som är allra mest utsatta betala priset. Konkret handlar det om långvarigt sjuka och arbetslösa, till och med dödligt sjuka.

Ett tydligt exempel på Alliansens strategier finns i dagens upplaga av Östgöta Correspondenten, med ett reportage om Maria som är döende i cancer.  Hon går på behandling men den hjälper henne bara för stunden och den påverkar henne starkt. Hon kommer att dö av sin sjukdom. Maria har dock varit sjuk för många dagar. Enligt de nya sjukförsäkringsreglerna som den borgerliga regeringen beslutat om ska hon vara frisk och rehabiliterad nu. Problemet är att Maria aldrig kommer att bli frisk. Hon kommer dö av sin sjukdom.
Maria kan inte heller arbeta. Hon har inte någon förmögenhet på banken. Hon har arbetat inom äldreomsorgen. Så den sista tiden i livet måste hon söka socialbidrag för att kunna betala hyra, mat och räkningar.

Maria är inte ensam. Det är många som drabbats av samma problem. De ansvariga borgerliga politikerna gömmer sig bakom en massa lögner och påhitt om att det var inte såhär det skulle bli. Problemet är ju att det är just såhär som alla sa att det skulle bli redan innan man genomförde förändringarna.
Den borgerliga regeringens politik kastar ut sjuka och döende människor utan försörjning. Hur värdigt är det i ett land som Sverige? Om det är de allra sjukaste som ska betala enorma skattesänkningar för de rikaste är det någonting man kan kalla för välfärd?

Det krävs en helt annan ansvarstagande politik. Alla har rätt till trygghet om man drabbas av sjukdom. Alla sjuka ska ha rätt till en individuell bedömning. En rödgrön regering har lovat att rätta till sjukförsäkringen. Tänk efter hur du själv skulle vilja ha det i en motsvarande situation, lägg din röst på det rödgröna blocket!

Andra som blaggat om detta är: Emil Broberg, Agneta Niklasson, Roger Berzell, Joakim Hörsing och Rödgröna bloggare i Östergötland.

Statsskulden ökar med en borgerlig politik!

Denna bild talar för sig själv egentligen. Den visar statsskuldens andel av BNP. De markerade områdena är när Sverige hade en borgerlig regering.  Låt oss sluta låna pengar för att betala skattesänkningar!

Källa: Riksgälden

Samma gamla visa, valår efter valår

Så har det dykt upp en artikel på SvD:s Brännpunkt som förfäktar LO:s annonsering mot Alliansen och till förmån för Socialdemokraterna. Det finns med garanti åtskilliga blogginlägg i samma fråga, ett har skrivits av moderaten Stefan Eriksson. Samma typ av artiklar brukar dyka upp varje valrörelse. Artikeln på Brännpunkt har besvarats från LO:s sida i en replik införd 28 augusti.

Först sakligt, det är verkligen inte konstigt att LO agerar, detta oavsett hållning till Socialdemokraterna. Under senare år har framför allt Centerpartiet intagit en alltmer aggressiv ton gentemot de fackliga organisationerna. Tydligast visade det sig i CUF:s kampanj “Fuck facket forever”, en barnslig men tydlig kampanj som visade upp ett direkt fackföreningsförakt. Nuvarande annonskampanj från LO ska ses i ljuset av återkommande angrepp från framför allt Centerpartiet. Det finns reaktioner mot CUF-kampanjen även från studenter knutna till Handelshögskolan.

Vad alla dessa kritiska röster glömmer är att städa framför egen dörr. Det handlar otroligt stora resurser som sammantaget stödjer Alliansen och som är intimt sammanflätade, men utan formella band i form av direkta anslag till politiska partier. Jag tänker på Timbro, SNS, Den nya välfärden, 4:e oktoberrörelsen och borgerliga tankesmedjors finansiering, som motsvaras av många många miljoner. Det borgerliga företrädare kräver av andra kräver också en egen moral, men tyvärr lyser den helt med sin frånvaro.

Man ska heller inte glömma en en helt dominerande borgerlig dagstidningsmarknad, där östgötska Corren lokalt är en uttalad och okritsik megafon för Alliansen. Så snacka inte om resurser, det blå laget har stora tillgångar samlat som inte på något sätt redovisas öppet.

Hur är det då med LO och Socialdemokraterna? Jag avslutar med en kort historielektion. 1889 bildades Socialdemokraterna av svensk fackföreringsrörelse. Till att börja med var partiet både en facklig och politisk organisation. 1898 bildades LO. Banden består och är inget som hymlas kring. Det är ett öppen och ärlig samverkan som gäller, inte spel under täcket och dolda bidrag.

En ungdomsfientlig ungdomspolitik

Sitter idag och retar upp mig. Ägnade några minuter och att besöks Centerns ungdomsförbunds hemsida. Och ja, några minuter var allt som behövdes, mer finns inte där att finna. Men, det som man hittar gör en röd av ilska. Kanske en bra och passande färg i sammanhanget, för rött är knappast något man hittar där.

Lägre lön till ungdomar, lägg ner facket de gör ingen nytta, inga åtgärder, projekt eller räddningspaket och om man får behålla mer av sin lön får man mer frihet är några saker man kan läsa om på deras sida. Detta känns helt som ungdomsfientlig politik.

Varför ska ungdomar ”betala” med en bit av sin lön för att få möjlighet till jobb? Det finns bättre system, där vi hjälper arbetslösa ungdomar genom att rikta stödet till dem som behöver det. De arbetsgivare som anställer arbetslösa ungdomar ska få dra av hela arbetsgivaravgiften. För mig är detta ett justare sätt att bemöta ungdomsarbetslösheten på. Samma arbetsuppgifter på ett företag kan inte ge mycket lägre lön bara för att du är ung. Det är även så att allt för många ungdomar (framförallt ensamstående med barn) har idag en mycket låg ekonomiskt standard, och den siffran har de senaste åren stigit i taket (från 19 % 2001 till 76 % 2009 enligt en rapport Ung 2010 som ungdomsstyrelsen har tagit fram). ) Den ekonomiska standarden kommer inte att öka med ungdomslöner.

Ungdomar blir allt för ofta utnyttjade på jobb. De vet inte vilken lön de har rätt till, de vet inte om arbetsgivaren betalar skatt som den ska, de vet inte om de har försäkringar. Här kommer Facket in. De är till för att hjälpa den enskilde individen, och om fler sluter sig samman har de större möjlighet att hjälpa till. Så, facket behövs!

När det gäller ungdomsarbetslösheten så behövs det snabba insatser, alla ungdomar ska få den hjälp de behöver från sin första arbetslösa dag. För att det ska fungera finns det ett behöv av det som CUF kallar för räddningspaket och åtgärder. Några av de saker som vi Socialdemokrater föreslår är; Trainee i välfärden, bidrag till kommunerna för att anställa unga och planera för generationsväxlingen, praktik i staten för nyutexaminerade akademiker, Utbildningsgaranti – En ung långtidsarbetslös person som saknar fullständig gymnasieutbildning och som har varit arbetslös ett år ska ha både en rättighet och skyldighet att delta i den s.k. ”Utbildningsstarten” – yrkesinriktad utbildning med praktik.

Och visst rimmar det dåligt med lägre ”löner för ungdomar” och ”får man behålla mer av sin lön får man mer frihet”. För det första måste man ha en lön, för att kunna behålla mer av den, då kan inte rätta sättet vara att sänka lönen för ungdomar, vi måste istället hjälpas åt att skapa förutsättningar för fler jobb. För det andra tycker jag att tycker jag att vi ska ha en rättvis välfärd av hög kvalitet som finansieras gemensamt och kommer alla till del efter behov. För en ung är det annars lätt att välja bort välfärden, tills dagen man är i behov av den och då står utan.

Jag hoppas att ungdomarna som ska rösta ser igenom den kampanj som CUF driver med häftiga ord, men med dåligt innehåll. Jag hoppas att man förstår att bakom orden ”Fucka facket” så finns det en värld som kan bli tuff, obetald och oförsäkrad.

Alla känner vi unga människor, det kan vara våra barn, våra syskon, våra släktingar eller våra vänner. Och visst vill att unga ska få en bra start på livet. Då blir valet lätt! Det krävs en ny regering för att sluta nedrusta ungdomars livsvillkor och välfärd! Gör din röst hörd i september, rösta för en Socialdemokratisk regering.

Ulrika Jeansson

Positivt fokus

PICT0008Jag såg på delar av Debatt i SVT igår, frågan gick till olika politiska företrädare vad de såg för något gott hos motståndaren. Det blev en knepig uppgift, men de allra flesta hittade något bra så småningom. Den som märkte ut sig var Fredrik Reinfeldt som inte såg någonting bra alls i de rödgrönas politik, förutom att den på några områden låg nära Alliansen. Alla andra, låt vara under viss vånda, klämde till slut fram något gott hos motståndaren. Lite förvånande att landets statsminister inte ser något bra hos företrädare för nästan halva befolkningen!

Totalt sett tänker är vi nog många som ägnar för mycket kraft att motarbeta i stället för att bejaka. Det ena ger negativ kraft, det andra positiv. Det är lätt att fastna i fällan, du hamnar i Facebooktråden knuten till en motståndares statusrad, diskussionen är igång och du spinner igång ditt negativa tänkande. Jag ska verkligen försöka bättra mig och inte spilla alltför mycket tid på snabbt nedtecknade åsikter som går på tvärs med mina egna värderingar!

Valtider förstärker naturligtvis tankegångarna, antingen är du med om att demonisera eller så demoniseras du. Man tar på sig en blick som förväntas se uselheter hos andra och förtjänster i det egna. Riktigt så enkelt är ju inte livet.  Risken är att dina negativa vibbar flyttar sig till andra, i stället för att nå ut det positiva med den egna ideologin och livssynen.

Vad menar jag med bilden ovan då? Jo, det är så enkelt som att lärkträd är mitt favoritträd och jag blir på glatt humör av en grönskande lärkträdskvist.

Tillväxtkritik som omöjlig valfråga

Jag lyssnade på stora delar av mandatperiodens sista riksdagsdebatt. Den var helt okej tycker jag. Alternativen blev tydliga. Mona var stundvis briljant och förde på ett snyggt sätt fram sin kritik.

Men ändå. Överraskningarna uteblir. Det är jobb vs bidrag, hur mycket än statsvetenskapsprofessorerna vill nyansera begreppen. Och det blir samma förutsägbara ämnen, eftersom alla intressanta ämnen inte är valfrågor om man frågar statsvetenskapsprofessorerna. Jämlikheten och välfärden är valfrågor, men bara så länge de håller sig inom sina rätta ramar. Några nya lösningar presenteras inte i en valrörelse.

Därför värdesätter jag nu sidoorganisationer och alternativa röster. De som vågar ställa lite obekväma frågor och ta upp en ny kanske genial, kanske galen lösning till prövning utan att den ska ratas i något repskap, distrikt eller hos någon ombudsman.

Den senaste tiden har några tidsskrifter jag läst haft tema tillväxt. Det är tidningar som Tvärdrag, SSU:s debattskrift som levererar flera bra artiklar om tillväxt. Det är tidningen Grus och Guld som är medlemstidning för JAK. Tidningen Effekt har också haft det temat nyligen. Det är bra. För några år sen hade vi alternativekonomen tillika broderskaparen Lars Ingelstam på besök i föreningen. En skarp akademiker som korrigerar bestämt och pedagogiskt när man drar slutsatser utifrån det diffusa begreppet tillväxt. Det finns röster som går lite före här i Sverige. I andra länder går det snabbare. Decroissance i Frankrike är stort, liksom degrowth i England. När ska det slå igenom här?

Jag blev en smula nedslagen av innehållet i popup-annonsen på socialdemokraterna.se. ”Tillväxt sedan 1889.” Bättre än så borde väl PR-byrån kunna prestera? Varför inte ”Bekämpat fattigdom sedan 1889”, ”Slagits för dina rättigheter sedan 1889”, eller ”Skapat trygghet sedan 1889”? På samma sätt svarar de socialdemokratiska talesmännen i tidningarna jag nämnde ovan på ett ganska förväntat sätt. De vågar inte ifrågasätta tillväxten. Kanske har de inte läst på. Jag vet inte. Men jag tror det kan bli bättre. För vad är tillväxtkritik mer än en sund kritik av kapitalet? Det har ju tidigare varit en paradgren för socialdemokrater.

Simon Wessbo

Entreprenörskap, innovationer och välfärd

Det är svårt att få energi, jag vet inte riktigt vad som hänt. Jo, på sitt sätt vet jag. En viss liten herre har på ungerfär två månaders tid ändrat perspektiven i livet. Men samtidigt vill jag ju att att framtiden ska vara bra för en ny liten människa. Är det här jag ska ta avstamp?

Idag skriver PJ Anders Linder i SvD om näringspolitik. Föga förvånande sågas det rödgröna alternativet jämns med fotknölarna och i stället lyfts sänkta skatter på kapital fram som universalmedicin. De facto sågas båda lagledarna för respektive block, Reinfeldt är lite bättre än Sahlin, men inte så värst mycket. Referens är Josh Lerner, Harvardprofessor och världsauktoritet på riskkapital och entreprenörskap. Han är säkert fena på sitt område, men hur skulle det vara om ett samtal mellan ”de som vet” tog andra utgångspunkter någon gång. Som exempelvis frågan ”vad betyder en god välfärd och goda uppväxtvillkor för företagandet?”.

Varför är det med nödvändighet orättvisor och klyftor som skapar positiva drivkrafter för innovationer och investeringar? Om många har det bra, fler vill investera i boende, utbildning och att se barn och vänner utvecklas i livet, vad skulle i så fall vara skadligt med det? Eller att fler har det bra i livet och att orättvisor och skillnader utjämnas? Måste ordet dynamik (ett mycket tvetydigt ord) rymma allt mellan ofantlig rikedom och djupaste misär? Vad blir bättre för att det tillståndet accepteras?

När ordnas en konferens för alla dessa experter och förespråkare för låga skattenivåer där temat är :

Hur skapar vi bättre förutsättningar för alla barn och ungdomar att få en bra utbildning, att bli sedda och bekräftade, få ett gott självförtroende och få finna sina starka sidor i lugn och ro? Vilken påverkan skulle ett sådant samhälle få på entreprenörskap, innovationer och näringslivsutveckling?

Jag tror att ett samhälle där alla barn och ungdomar får goda grundläggande förutsättningar är bra också för näringslivet och alla investerare. Jag tror inte orättvisor är en bra drivkraft. Jag tror att en rättvis fördelning och bra uppväxtvillkor gynnar både individer, samhälle och näringsliv. Var finns egentligen motsatserna mellan goda levnadsvillkor, entreprenörskap och innovationer?